De religiösas överkänslighet

Ola Sigurdson skriver i dag om Europas "religionsfobi" på GP Kultur.

För sekulära personer kan det faktiskt kännas som ett hån. Vi som år efter år tvingas genomlida våra barns skolavslutningar med ett tortyrredskap från romartiden i blickfånget, vi som inte får rita satirteckningar av mordiska islamister utan att bli dödshotade, vi som gärna hade stått ut med porrfilm på hotellrummet bara vi slapp den förbannade bloddrypande bibeln. Etc.

Sigurdson undviker helt att ta upp monoteismens blodiga dåtids- och nutidshistoria. Gjorde han det skulle han finna tillräckligt fog för den fobi som trots allt de allra flesta människor (märkligt nog) inte omfattar. (En undersökning från 1998 talar om cirka 2/3 religiösa i Sverige.)

Religionsfobikern sägs "tillskriva människor med ett visst slags tro en per definition kritiklös hållning". Det är möjligt och i så fall fullt begripligt. Ett visst mått av kritiklöshet är ju själva utgångspunkten för religiös tro. Inga bevis finns för någon gudsexistens, mycket få och svaga indicier, desto fler indicier på motsatsen - om man då ändå "tror" på en gud, har man då inte intagit en märkligt kritiklös position?