Vad är det för väsen på planen? frågade en gång Stig Dagerman. I Mölndal gör man samma sak. Ungjävlarna har nämligen tagit för vana att spela spontanfotboll på Frejaplan. Helt utan planering, utanför schemat, i total strid med lokal ordningsstadga!
Vänner av ordning står på sina balkonger med decibelmätare och darrar av förtrytelse. Ska man behöva ha det så här på äldre dar? Ska man verkligen behöva höra andra människor efter klockan 17.00? Kan inte Mölndalsungarna hänga i Nordstan eller råna varandra på Mölndals torg i stället?
En alternativ lösning vore kanske att bussa ut alla prinsessor på ärten långt ut i skogen i Sandsjöbacka. Så kan de gnälla på skalbaggar och ekorrar i stället och låta fridsamma ungar vara i fred.
Eller helt enkelt ta ifrån gnällspikarna deras hörapparater.
tisdag 18 augusti 2009
tisdag 11 augusti 2009
De religiösas överkänslighet
Ola Sigurdson skriver i dag om Europas "religionsfobi" på GP Kultur.
För sekulära personer kan det faktiskt kännas som ett hån. Vi som år efter år tvingas genomlida våra barns skolavslutningar med ett tortyrredskap från romartiden i blickfånget, vi som inte får rita satirteckningar av mordiska islamister utan att bli dödshotade, vi som gärna hade stått ut med porrfilm på hotellrummet bara vi slapp den förbannade bloddrypande bibeln. Etc.
Sigurdson undviker helt att ta upp monoteismens blodiga dåtids- och nutidshistoria. Gjorde han det skulle han finna tillräckligt fog för den fobi som trots allt de allra flesta människor (märkligt nog) inte omfattar. (En undersökning från 1998 talar om cirka 2/3 religiösa i Sverige.)
Religionsfobikern sägs "tillskriva människor med ett visst slags tro en per definition kritiklös hållning". Det är möjligt och i så fall fullt begripligt. Ett visst mått av kritiklöshet är ju själva utgångspunkten för religiös tro. Inga bevis finns för någon gudsexistens, mycket få och svaga indicier, desto fler indicier på motsatsen - om man då ändå "tror" på en gud, har man då inte intagit en märkligt kritiklös position?
För sekulära personer kan det faktiskt kännas som ett hån. Vi som år efter år tvingas genomlida våra barns skolavslutningar med ett tortyrredskap från romartiden i blickfånget, vi som inte får rita satirteckningar av mordiska islamister utan att bli dödshotade, vi som gärna hade stått ut med porrfilm på hotellrummet bara vi slapp den förbannade bloddrypande bibeln. Etc.
Sigurdson undviker helt att ta upp monoteismens blodiga dåtids- och nutidshistoria. Gjorde han det skulle han finna tillräckligt fog för den fobi som trots allt de allra flesta människor (märkligt nog) inte omfattar. (En undersökning från 1998 talar om cirka 2/3 religiösa i Sverige.)
Religionsfobikern sägs "tillskriva människor med ett visst slags tro en per definition kritiklös hållning". Det är möjligt och i så fall fullt begripligt. Ett visst mått av kritiklöshet är ju själva utgångspunkten för religiös tro. Inga bevis finns för någon gudsexistens, mycket få och svaga indicier, desto fler indicier på motsatsen - om man då ändå "tror" på en gud, har man då inte intagit en märkligt kritiklös position?
måndag 10 augusti 2009
Lägg undan skalpellen
Studio ett (http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=1890979) har i dag ett inslag där man diskuterar religiös omskärelse av pojkar. Sveriges kommuner och landsting (SKL) rekommenderar numera att man ska utföra ingreppet. Endast tre landsting vägrar.
Motivet till att tillåta övergreppet är att lokala slaktare annars skulle utföra det, ibland med bara en droppe vin eller sockerlösning som "bedövning"!
Vad fan är det för resonemang? Skulle SKL godta samma utpressning om det gällde kvinnlig omskärelse - antingen gör ni det på sjukhuset eller så gör jag det själv på ungen och då gör det mycket mer ont? Vid vilken grad av stympning ska gränsen dras?
Jo men, säger en läkare i programmet, det här är så viktigt i vissa kulturer. Vi kan aldrig aaaaaaana hur viktigt.
I så fall är det väl ändå inte fortsatt misshandel som är rätt väg. Höj i stället straffen drastiskt för barnmisshandel (mycket långt fängelsestraff plus obligatorisk livstids utvisning i de fall gärningsmannen inte är svensk medborgare). Satsa på avprogrammering för de tokdårar som tror att övergrepp på den egna avkomman är en förutsättning för ett lyckligt liv och en lycklig tillvaro efter döden.
Motivet till att tillåta övergreppet är att lokala slaktare annars skulle utföra det, ibland med bara en droppe vin eller sockerlösning som "bedövning"!
Vad fan är det för resonemang? Skulle SKL godta samma utpressning om det gällde kvinnlig omskärelse - antingen gör ni det på sjukhuset eller så gör jag det själv på ungen och då gör det mycket mer ont? Vid vilken grad av stympning ska gränsen dras?
Jo men, säger en läkare i programmet, det här är så viktigt i vissa kulturer. Vi kan aldrig aaaaaaana hur viktigt.
I så fall är det väl ändå inte fortsatt misshandel som är rätt väg. Höj i stället straffen drastiskt för barnmisshandel (mycket långt fängelsestraff plus obligatorisk livstids utvisning i de fall gärningsmannen inte är svensk medborgare). Satsa på avprogrammering för de tokdårar som tror att övergrepp på den egna avkomman är en förutsättning för ett lyckligt liv och en lycklig tillvaro efter döden.
fredag 7 augusti 2009
Full av skit
Kultur är trams, fritid likaså. Men är man inte som Thomas Idergard och hans svartblå Timbrokumpaner född med silversked uppkörd i arslet kan man ha svårt att förstå att man ska vara tacksam för den dagliga kaffekoppen på äldreboendet (som fortfarande serverats på fattighuset om Idergards ideologiska förfäder fått råda) och i övrigt arbeta och hålla käft.
Tänkare Idergard har efter ett par minuters hårt arbete i smedjan listat ut att om kommunerna lägger ner fritid och kultur så kan man fortfarande ha råd med dagis och äldrevård utan att belasta statsbudgeten. Han upprörs över att kommunledningarna i sin oansvarighet inte har samma insikt, utan envisas med att hålla fritidsgårdar och kulturhus öppna även i kristider.
Men inte riktigt alla kommuner träffas av Idergards piska. Sollentuna, Österåker, Lomma, Vellinge och Kävlinge framhålls som ideal. Här satsar man minsann inte ett öre i onödan på vänstertrams som kultur och fritid. Ett par av dem har inte ens några nämnder avsatta för dumheterna. Låg skattesats har de också. Och de duktiga invånarna betalar säkert sina hästpolomatcher och havskappseglingar ur egen plånbok. Och de skulle aldrig komma på tanken att låta det offentliga betala magnumbuteljerna när deras avkomma sprutar ner varandra med champagne under Båstads tennisvecka.
Se, det går ju! Så varför ska kommunen betala nöjena?
Idergard har valt ut 16 kommuner för sin skamlista. Om man väljer 16 andra kommuner, nämligen de som har den högsta medelinkomsten, ser man att 4 av 5 av Idergards mönsterkommuner kvalificerar sig på sistnämnda lista. Det vill säga – det verkar som det finns ett samband mellan låg skattesats/ovilja att finansiera kulturen via kommunalskatten och invånarnas ekonomiska status.
Det är inte svårt att skita när röva är full, lyder ett gammalt kärvt bohuslänskt talesätt. Självklart behöver man inte skattefinansiera välfärden samma utsträckning i överklasskommuner som i dem där invånarna är arbetare, lägre medelklass och arbetslösa. Det förstår cynikern Idergard också men han skriver det inte.
Det är inte svårt att skita nära röva är full. Och fullare av skit än Idergard får man leta efter.
Nytt förslag för Timbro att beakta: låt Idergard och Timbro få sin vilja igenom. Lägg ner fotbollsklubbarna i Angered och fritidsgårdarna i Botkyrka och all annan lyxverksamhet. Låt det gå några år och låt sedan Idergard och hans gäng att tillbringa ett par timmar i nämnda stadsdelar efter mörkrets inbrott.
Sedan är vi av med problemet Idergard.
Tänkare Idergard har efter ett par minuters hårt arbete i smedjan listat ut att om kommunerna lägger ner fritid och kultur så kan man fortfarande ha råd med dagis och äldrevård utan att belasta statsbudgeten. Han upprörs över att kommunledningarna i sin oansvarighet inte har samma insikt, utan envisas med att hålla fritidsgårdar och kulturhus öppna även i kristider.
Men inte riktigt alla kommuner träffas av Idergards piska. Sollentuna, Österåker, Lomma, Vellinge och Kävlinge framhålls som ideal. Här satsar man minsann inte ett öre i onödan på vänstertrams som kultur och fritid. Ett par av dem har inte ens några nämnder avsatta för dumheterna. Låg skattesats har de också. Och de duktiga invånarna betalar säkert sina hästpolomatcher och havskappseglingar ur egen plånbok. Och de skulle aldrig komma på tanken att låta det offentliga betala magnumbuteljerna när deras avkomma sprutar ner varandra med champagne under Båstads tennisvecka.
Se, det går ju! Så varför ska kommunen betala nöjena?
Idergard har valt ut 16 kommuner för sin skamlista. Om man väljer 16 andra kommuner, nämligen de som har den högsta medelinkomsten, ser man att 4 av 5 av Idergards mönsterkommuner kvalificerar sig på sistnämnda lista. Det vill säga – det verkar som det finns ett samband mellan låg skattesats/ovilja att finansiera kulturen via kommunalskatten och invånarnas ekonomiska status.
Det är inte svårt att skita när röva är full, lyder ett gammalt kärvt bohuslänskt talesätt. Självklart behöver man inte skattefinansiera välfärden samma utsträckning i överklasskommuner som i dem där invånarna är arbetare, lägre medelklass och arbetslösa. Det förstår cynikern Idergard också men han skriver det inte.
Det är inte svårt att skita nära röva är full. Och fullare av skit än Idergard får man leta efter.
Nytt förslag för Timbro att beakta: låt Idergard och Timbro få sin vilja igenom. Lägg ner fotbollsklubbarna i Angered och fritidsgårdarna i Botkyrka och all annan lyxverksamhet. Låt det gå några år och låt sedan Idergard och hans gäng att tillbringa ett par timmar i nämnda stadsdelar efter mörkrets inbrott.
Sedan är vi av med problemet Idergard.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)