Professorskan Leijonhufvud tycker att det är synd om Silvia. Hennes stackars far tvingades vara nazist. Visserligen fick han ett litet företagsimperium i ersättning, som av en ren händelse togs ifrån en jude. Men ändå - stackars, stackars Silvia. Det känns väldigt småskuret att försöka att få henne att ta avstånd från dessa gärningar.
Tur i alla fall att hon sedan råkade gifta in sig i en känd nazisläkt. Nu kan ju hon och Cal Gustf gråta ut i varandras armar över hur missförstådda de är av det otacksamma svenska folket. Det vill säga under de fåtaliga stunder som CG inte vilar i någon annans armar.
Nej, i stället för att kritisera bör vi kasta oss på knä och kyssa marken där Silvia gått. Hon har ju faktiskt, mellan några av plastikoperationerna, tagit sig tid att engagera sig för utsatta barn. Tillsammans med fru professorskan.
För att inte någon ska missa vilka hjältinnor det handlar om påpekar Leijonhufvud att hon själv betalade sitt "deltagande i tioårsfirandet av Childhood-stiftelsen år 2009".
Men herregud, måtte hon inte ha äventyrat sin ekonomi!
Jag gråter av rörelse.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar